efter långpass med GF Idrott. eller rättare sagt med L-Å för det blev ju bara vi. jag kan tacka honom, eller vad jag nu ska (ni förstår senare), för att jag bet ihop och avverkade alla dom planerade 17km. början var inte så farlig, kände av Lite trötta lår (jag erkänner My) och det var inte motvind Hela tiden utan även lite medvind. när halva sträckan var sprungen kändes det som vi var i ingenmansland; vi var för långt för att vända och målet var alldeles för långt bort. dessutom började benen stumna Rejält och medvinden försvann.. totalt!! jag var redo att ge upp när L-Å gav mig lite uppmuntran och återhämtning. sen var det bara att köra: händerna ända in i kakelt.
så här efteråt vet jag varför jag blev en Aning tröttare än vanligt, och varför jag stundtals trodde att vi sprang på samma ställe (inte bara pga. MotVinden); jag hade, när det gick som fortast, varit nere på 4:20 min/km.. kan ni fatta det, för jag kan det knappt!?! det är Fort… och riktigt stort!!
ps. trots att motvinden kämpade så sprang vi, som långsammast, runt 5min/km; då har man rätt att vara Lite mör efteråt.. eller helt slut ds.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar